Min kropp grips av panik
Startlinjen börjar krypa närmare nu. Det märks inte bara på de plötsliga fjärilarna som fladdrar till i bukhålan emellanåt. Det har också märkts i kroppen. Det är som att kroppen sakta börjar förstå att det snart kommer att göra djävligt ont och försöker att på alla upptänkliga sätt sätta stopp. E18-loppet är på lördag och sakta håller ett mynt på att falla ner. Rent intellektuellt har ju jag känt till det här, men det verkar som om kroppen inte riktigt tagit det på allvar förrän de senaste två veckorna och nu börjar försöka sätta käppar i hjulet. Eller kan det vara en mental inställning som manifesterar sig i kroppen.
Ca två veckor tillbaka började vikten sakta krypa uppåt igen. Snart har jag inte längre min önskade startvikt. Mina löprundor har känts tunga och motivationen har jag fått hacka fram med spett. Idag tänkte jag att jag skulle ge kroppen en omgång. Ett morgonfyspass. Kl 06.30 stog jag på löpbandet på jobbet och började gå. Efter några tunga intervaller så tackade jag min kropp med att spola vaderna med kallvatten. Jag försökte även hjälpa återhämtningen på traven genom att dra på mig mina kompressionsstrumpor. Jag gjorde allt för att kroppen inte skulle få en chans att säga ifrån. Kroppen är ju ett fantastiskt påhittigt instrument. Under hela eftermiddagen har jag känt att det liksom har kliat mellan stortån och tån bredvid. Jag tänkte att det var sand eftersom jag hade med mig sand i löparskorna efter lägret i förra veckan.
Jag hade kapitalt missbedömt min kropps fantasifullhet. När jag drog av mig kompressionsstrumpan på vänster fot så uppenbarade sig där; en blåsa! Eller snarare det som varit en blåsa. Mot mig stirrade som ett glödande öga stort som en krater, ett hål i skinnet mellan tårna. Ni som försökt ta er fram till fots med blåsor på fötterna (tex. Nijemegenmarshörer) vet vilken smärtsam upplevelse det kan vara. Nu har blåsan försetts med Compeed och jag ser med tillförsikt fram emot lördagens smärttröskeltest.
Minsann är det inte lite halsont jag känner.
Jag gillar att skriva om allt möjligt. Just nu ligger det varmt om hjärtat att kämpa med andra i löpspåret. Jag suger i mig allt av vad jag kan lära mig i ämnet och försöker sprida det tillsammans med mina egna vinklar och observationer här i bloggen.
september 7th, 2010 at 6:04
Du fixar det inga som helst problem. Och halsontet, borta tills lördag.