Tomas löpning & geocaching

Att man inte ska kunna springa en kilometer ens innan något går sönder. Jag blir så förbannat less på mig själv. Hur kommer det sig att jag aldrig tar den tid jag behöver för uppvärmning? Idag tänkte jag att jag för skojs skull skulle jogga runt femman på Rocklunda. Jag tänkte verkligen jogga. Inte springa. Syftet var att lägga in ett spår på GPSen som jag kunde ha som referens senare.

Eftersom frugan skulle iväg och jobba så hade jag bara lite knappt en timme på mig att ta mig till spåret, värma upp, springa och sedan åka hem igen. Jag skulle dessutom skjutsa henne så jag var tvungen att bli klar med löpningen i tid för att hon skulle hinna.

Jag värmde upp i ca tio minuter (jag vet att en läkare rekommenderade annat) eftersom jag tyckte det räckte med tanke på hur mjukt jag tänkte springa. Efter hundra meters joggning ringde telefonen som alltid är med. Jag tittade på displayen och det var dottern. Såna individer har ju en tendens att ringa lite för många gånger per timma så jag ignorerade samtalet och fortsatte jogga. Efter tredje påringningen tänkte jag att det kanske var något viktigt och stannade irriterat för att ringa tillbaka. Min irriterade stämma när hon svarade förbyttes strax till en lite mer medlidsam ton. Hon hade ramlat hos morfar på Öland och skrapat ”alla” ben och armar.

Efter lite avledande frågor om hur veckan annars varit var vi båda på bättre humör och jag joggade vidare. I ca 1 km fick jag njuta av livet. Sen sa det av någon outgrundlig anledning ”SNÄPP!” i vänstervaden. Jag hade ju inte gjort något konstigt. Bara joggat lite lätt på slätt underlag. Om någon hade hört förbannelserna som for ur mig då så hade de väl kallat på ambulans.

Promenaden tillbaka till bilen skedde med sänkt huvud, ett förvridet anlete och ett bottennapp till självförtroende. Det verkar inte som om den här kroppen har för avsikt att springa E18-loppet över huvud taget.

Andra bloggar om: e18-loppet, idrottsskador, Löpning, Rocklunda, skador