Igår tog jag mig en liten tur med sonen trots att jag haft känningar av smärta i hålfoten. Jag hade sett fram emot att springa med klubben på deras Train & Run. Tyvärr satte hålfoten stopp den här gången. De kunde inte fått bättre väder. Själv vill jag inte riskera att få något kroniskt eftersom det ska slås rekord på göteborgsvarvet i maj. Jag hoppas kunna haka på på kanske två mil längre fram i vår. Lördagens totala fem mil känns lite överdrivet just nu ;-)

VLK åker tåget till Eskilstuna eller Kvicksund och springer hem.

Solskensgubbar i löpspåret

Andra bloggar om: löparklubb, Löpning, västerås, västerås löparklubb, vlk

Markus Stålbom! Gurun som ställer upp för Västerås Löparklubb ställde upp i tisdags också. För första gången sedan i höstas kunde jag delta i ett av hans träningspass. Nja i alla fall i ca 50 minuter. Sen ringde ungarna som kände sig ensamma hemma och ville att pappa skulle komma hem igen. Det var nog lika så bra det. Själva teknikdelen var avklarad så det återstod intervaller på 6 x 400 meter. Benen kändes faktiskt lite svaga efter förmiddagens backintervall. Pust. Första gången jag försökte mig på att köra två löppass på en dag.

Som vanligt så hamnade man sist i kön när gasellerna spratt iväg. Stålbom själv sprang i täten med sina sockeplast till skor. Han vände sig om efter ett par hundra meter och tittade skälmskt mot kön och muttrade något som jag uppfattade som ett litet glittrigt hån. Vänta du bara, tänkte jag.

Kom aldrig upp i maxpuls trots att det kändes som det. Skärmdump från Garmin Connect.

Andra bloggar om: backintervall, maxpuls, västerås löparklubb, vlk

För många börjar julfesten tidigt. Jag har hört folk som går på sina första julbord och äter sina första skumtomtar i november. Svullandet ser inga gränser. Så var det för mig förut. Innan jag började träna. Nu ser det helt annorlunda ut. Jag har raderat det mesta vad kolhydrater heter. Kakor och wienerbröd finns fortfarande med på menyn ibland, men inte i samma utsträckning som förut. Ibland nekar jag kakor bara för att visa andra att jag har karaktär. Sen svänger jag in på Shell och köper en kaffe och kanelbulle på vägen hem. En kanelbulle märkväl. Tidigare hade det blivit minst två.

Nu när julen och all mat kommer på borden (som om det inte fanns prinskorv innan jul) och alla förväntar sig att man ska vräka i sig som på det stora tabberaset i Katthult så har jag en plan. Jag ska väga mig på julaftons morgon och på juldagens morgon för att se om det är någon skillnad. Eftersom jag kommer att hoppa över all mat med kolhydrater och bara satsa på kolhydraterna i  desserterna, kommer det mesta av viktökningen bestå av fett och proteiner istället för kolhydrater och vatten.

Som kompensation för julmaten ska jag ge mig ut på en kortare joggingtur på juldagens morgon. Västerås Löparklubb har som vanligt träning på lördagar. Tomtejoggen på julafton hinner jag inte med tyvärr. Det känns som att det kan vara en aning för kallt. Blir det under minus 20 grader så stannar jag hemma.

Andra bloggar om: julmat, katthult, tabberas, västerås, västerås löparklubb

I tisdags var det träning med Västerås Löparklubb. Jag vet inte riktigt vad som flugit i mig. Generellt sett tycker jag att löpning är en sport som man inte behöver vara med i en klubb för att utöva, men jag gick med ändå av olika anledningar.

I våras efter att jag hade gått kursen med Markus Stålbom så kände jag ett starkt behov av att springa ensam för att träna upp min nya teknik. När jag byggt upp mitt självförtroende så kändes det roligare att ha någon att springa med. Dessutom så kan jag ju som medlem i klubben dra nytta av alla dessa löpares erfarenheter på träningarna.

Den 15 maj körde jag mitt första pass med klubben. Det är distanspass på lördagar men jag sprang inte lika långt som vissa andra. I tisdags så hade min vad läkt ihop så pass att jag vågade mig på att träna ett pass till med klubben. Visserligen hade jag bestämt att jag inte skulle springa alls på hela veckan, men jag kunde helt enkelt inte hålla mig själv i schack.

Vi samlades bakom Friskis-huset på Rocklunda och någon hade satt ihop ett program för kvällens träning. Vi småpratade lite och jag kände igen några stycken från förra träningen. Programmet bestog i några rundor på runt en kilometer i miltempo plus 30 sek. Därefter skulle vi springa tre km lite långsammare (tror jag) och slutligen varva ner med fem km.  Redan innan vi drog iväg så kände jag att det skulle bli för mycket och när alla satte av på första rundan så försvann de flesta i fjärran i ett jehu. Andreas hängde på mig ett tag och vi växlade några ord. Trevligt och sympatsikt tyckte jag att hålla igen för att göra mig sällskap. Att springa sist gör mig inget, men att bli ignorerad hade känts kymigt.

Jag bestämde mig för att tacka för mig efter tre kilometers rundan. Jag hade sett alla dra på i full galopp och det kändes som att jag aldrig skulle kunna nå målet att springa en mil på 50 minuter. Jag fick några uppmuntrande ord från David och när jag i sakta mak började närma mig ”målgången” så såg jag hela gänget komma joggande mot mig. Jag sprang i nedförsbacke och de sprang i uppförsbacke. ”Jaha det är bara att vända här då och springa femman nu då”, skämtade jag glatt. Så var det inte alls. Alla rundade mig och vände tillbaka. De hade kommit för att möta mig :-)

Inte vet jag om det var för att de inte ville bli kalla av att vänta på mig eller om de helt enkelt ville att den nya killen skulle känna sig välkommen. Jag kände mig i alla fall välkommen.

Andra bloggar om: västerås löparklubb