Vad satte stopp
Den tredje juni går Mälarenergi stadslopp av stapeln och jag ska vara med. Som en förberedelse så tänkte jag springa banan ett varv så här drygt en vecka innan. Bara för att känna mig för så att säga.
Vaderna har ju spökat lite då jag masserade igenom dem igår och drog på Voltaren och diverse annan välgörande smörja och idag kändes det ganska bra. Smärta har ju en tendens att försvinna när man joggat sig varm så jag stretchade lite och hoppade in i bilen och drog glad i hågen iväg till starten.
Förra milrundan så kände jag efteråt att det hade suttit fint med lite vätska på vägen. Nu var jag så duktig att jag placerade ut vattenflaskor på två platser som jag skulle passera. De ligger fortfarande kvar för jag kom inte så långt.
Redan efter ett par hundra meter började jag känna mig illa till mods. Vänster vad gnällde och gjorde ont. Jag tänkte bara: ”Knip käft och jobba”, men vaden lyssnade inte. Efter drygt två kilometers plågande så insåg jag att det inte skulle hålla åtta kilometer till. Jag vände och gick tillbaka till bilen. De kärleksfulla paren som låg på filtar i äppelträdgården vid Svartån tyckte jag hade gjort ett bättre val av kvällsaktivitet än jag.
När jag kom hem tog jag fram en öl och jag sitter fortfarande i hammoken i kvällssolen. Det hade varit perfekt om det inte vore för en bultande vad.
Jag gillar att skriva om allt möjligt. Just nu ligger det varmt om hjärtat att kämpa med andra i löpspåret. Jag suger i mig allt av vad jag kan lära mig i ämnet och försöker sprida det tillsammans med mina egna vinklar och observationer här i bloggen.
maj 23rd, 2010 at 21:51
Bra val av öl där. Gott. :)