Västerås Löparklubb
I tisdags var det träning med Västerås Löparklubb. Jag vet inte riktigt vad som flugit i mig. Generellt sett tycker jag att löpning är en sport som man inte behöver vara med i en klubb för att utöva, men jag gick med ändå av olika anledningar.
I våras efter att jag hade gått kursen med Markus Stålbom så kände jag ett starkt behov av att springa ensam för att träna upp min nya teknik. När jag byggt upp mitt självförtroende så kändes det roligare att ha någon att springa med. Dessutom så kan jag ju som medlem i klubben dra nytta av alla dessa löpares erfarenheter på träningarna.
Den 15 maj körde jag mitt första pass med klubben. Det är distanspass på lördagar men jag sprang inte lika långt som vissa andra. I tisdags så hade min vad läkt ihop så pass att jag vågade mig på att träna ett pass till med klubben. Visserligen hade jag bestämt att jag inte skulle springa alls på hela veckan, men jag kunde helt enkelt inte hålla mig själv i schack.
Vi samlades bakom Friskis-huset på Rocklunda och någon hade satt ihop ett program för kvällens träning. Vi småpratade lite och jag kände igen några stycken från förra träningen. Programmet bestog i några rundor på runt en kilometer i miltempo plus 30 sek. Därefter skulle vi springa tre km lite långsammare (tror jag) och slutligen varva ner med fem km. Redan innan vi drog iväg så kände jag att det skulle bli för mycket och när alla satte av på första rundan så försvann de flesta i fjärran i ett jehu. Andreas hängde på mig ett tag och vi växlade några ord. Trevligt och sympatsikt tyckte jag att hålla igen för att göra mig sällskap. Att springa sist gör mig inget, men att bli ignorerad hade känts kymigt.
Jag bestämde mig för att tacka för mig efter tre kilometers rundan. Jag hade sett alla dra på i full galopp och det kändes som att jag aldrig skulle kunna nå målet att springa en mil på 50 minuter. Jag fick några uppmuntrande ord från David och när jag i sakta mak började närma mig ”målgången” så såg jag hela gänget komma joggande mot mig. Jag sprang i nedförsbacke och de sprang i uppförsbacke. ”Jaha det är bara att vända här då och springa femman nu då”, skämtade jag glatt. Så var det inte alls. Alla rundade mig och vände tillbaka. De hade kommit för att möta mig :-)
Inte vet jag om det var för att de inte ville bli kalla av att vänta på mig eller om de helt enkelt ville att den nya killen skulle känna sig välkommen. Jag kände mig i alla fall välkommen.
Jag gillar att skriva om allt möjligt. Just nu ligger det varmt om hjärtat att kämpa med andra i löpspåret. Jag suger i mig allt av vad jag kan lära mig i ämnet och försöker sprida det tillsammans med mina egna vinklar och observationer här i bloggen.
