Victorialoppet 2010 genomfört
Då var det gjort och jag är skitnöjd med resultatet. Stelheten i vaderna och smärtan som följde uppvägs av känslan av att jag är på väg i rätt riktning. Jag fick dessutom möjlighet att återigen bekräfta att jag är kräsen i maten.
På tävlingsdagen var vi på plats vid Borgholms sporthall vid lunchtid för att anmäla mig och sonen till respektive lopp. Malte skulle springa 1,5 km och jag skulle prova på att springa 9 km. På hemsidan kunde man läsa om de olika klasserna och det stog att det fanns en tävlingsklass som de som var medlemmar i klubbar anslutna till Svenska friidrottsförbundet fick anmäla sig till. Eftersom jag nyligen blivit medlem i Västerås Löparklubb så kände jag att det kunde vara kul att springa under klubbnamnet. Jag anmälde mig alltså till tävlingsklassen. Det beslutet skulle visa sig vara lite väl överambitiöst.
Efter att vi anmält oss så gick hela familjen plus svägerskan och hennes ungar för att käka en rejäl löparlunch. Siktet var inställt på pasta förstås. Vi hamnade på Wilmas Restaurang och jag ville ha pasta med köttfärssås eftersom jag inte gillar vita pastasåser. Av någon anledning så beställde jag Carbonara. Jag blandade ihop namnen. När jag fick maten så tänkte jag att antingen springer jag på resterna av frukosten eller så plågar jag i mig Carbonaran. Jag vräkte på med svartpeppar och Parmesan och började tugga. Jag tuggade och tuggade och den gummiliknande vita massan växte till dubbla storleken i munnen. ”Svälj fort så märker du inte vad det är”, tänkte jag och slukade lunchen på nolltid.
Tack för maten och iväg för att byta om inför Maltes lopp. Vid startlinjen hade det samlats runt 150 barn upp till tioårsåldern och deras föräldrar som skulle springa med fick starta tjugo meter bakom. Det blev trångt i Slottsskogen och jag kom ikapp Malte efter ca 1 km. Jag peppade honom och vi defilerade tillsammans in i mål.
Klockan började nu närma sig middagstid. Jag kände att jag ville trycka i mig lite mera mat innan starten kl.19.00. Vi gick hela klungan till Mama Rosas och fick ett bord för nio pers + hund. Jag tittade till på klockan och insåg att jag var lite sent ute. Klockan hade hunnit bli 17.50 och det var för sent att trycka i sig några större mängder mat. Jag skulle ju ta mig till startområdet och påbörja uppvärmningen kl. 18.30. En sallad i 100-kronorsklassen som jag inte skulle hinna äta upp kändes som slöseri med pengar (snålt, jag vet). Jag beslutade mig för att försöka hitta en rågbulle eller något liknande ute på stan istället. Jag tackade för mig och lämnade familjen med sina pizzabeställningar. Jag tror att min besvikelse och frustration över att behöva gå hungrig sken igenom. Efter att ha inspekterat de lokala handelsplatserna så konstaterade jag att jag inte hade min nummerlapp med mig. Den låg kvar i bilen. Bilen stog parkerad en km bort och bilnyckeln var kvar hos frugan på restaurangen. Har ni någon gång haft en känsla av att någon eller något motarbetar er för att ni inte ska lyckas med det ni har föresatt er? En del kallar det för Murphys lag och andra skyller på andra högre makter. Som den positiva människa jag i grund och botten är (sarkasm), så beslutade jag att detta skulle bli min uppvärmning. Jag ökade på stegen och promenerade igång maskineriet. Till restaurangen, hämta bilnyckeln, till bilen, hämta nummerlappen och sedan tillbaka till restaurangen och lämna bilnyckeln. Därefter lätt jogg till starten. Klockan var nu 18.40 och fjärilarna hade börjat fladdra.
Området kring starten var fullt med folk som körde den sedvanliga Friskis-uppvärmningen.
Sedvanlig Friskis-uppvärmining
Själv har jag aldrig och kommer aldrig att förnedra mig så. Springa går bra, men jag vill inte visa upp min usla koordination offentligt. Jag ifrågasätter dessutom betydelsen av den typen av uppvärmning. Jag kör som vanligt mitt eget rejs. Hur som helst så tittade jag på startfållan och fick mig för första gången en tankeställare kring det här med tävlingsklass. På en tavla stod det ”Tävlingsklass”. Några vitmålade linjer i asfalten visade var de tävlande skulle stå. I fållan bakom stod en skylt med texten: ”Motionsklass. Förväntad sluttid 30-40 min”. Nästa led bakåt stog det ”förväntad sluttid 40-45 minuter”. Väl medveten om mina egna begränsningar insåg jag att de som stog i tävlingsfållan var sådana som inte lufsade runt banan. Jag bestämde mig att jag nog tillhörde motionsklassen trots allt. Jag hade ju tänkt springa runt på 5.30 min/km.
Klockan blev 18.58 och speakern ropade ut sekundrarna. Jag startade Runkeeper och förberedde pulsklockan och spände blicken på startern. PANG och startskottet brann av. Det är tur att jag levt tillräckligt länge för att ha tillräckligt bra självförtroende för att inte känna mig skamsen inför det som sedan hände. Alla muskler i kroppen spändes och jag tog mina första steg. Det var dock bara jag som gjorde det. Alla andra vände sig om och tittade på mig. En vänlig själ vände sig mot mig och förklarade att motionsklassen startar kvart över. En annan medlidsam individ förklarade att det inte stog något om det på hemsidan. Jag backade tillbaka till min ursprungliga position och funderade över om min officiella sluttid skulle bli verklig löptid plus 15 minuter.
Glad och nöjd löpare
Jag kom iväg tillsammans med de övriga löparna när startskottet ljöd kl 19.15. Att hålla 5.30 min/km var omöjligt i trängseln. Jag kom inte någonstans av egen vilja. Det var bara att följa med i klungan. Efter en kilometer kom vi in i Slottsskogen där asfalten övergick i skogsstig. Den var hälften så bred som gatan och dubbelt så varm. Ingen vind överhuvudtaget. Det var skönt att komma ur skogen efter tre kilometer och in i stan nere vid hamnen. Där möttes vi av stora skaror av åskådare. Min egen åttamannaklack stog naturligtvis också där. Det gav lite extra kraft och det var en fröjd att se alla människor. Jag kunde även se hamnsilon som Malte tidigare under dagen pekat på och utbrustit: ”Titta pappa! Borgholms slott”. Jag log inom- och utombords. Jag kollade lite på klockan och såg att jag hade god fart och att jag låg innanför intervallen jag satt. I korsningen Ängsgatan/Norra infarten sprang vi under en gångtunnel och efter den satt ett gäng och hejade på alla löpare. Jag sträckte ut näven och fick mig en klapp på handen vilket framkallade stort jubel bland den lite lätt förfriskade åskådarskaran. Jublen och applåderna gav mig lite ståpäls och en lätt adrenalinpuff. Ängsgatan blev en tung sträcka eftersom jag fick solen i sidan och jag kände värmen stiga. Jag försökte söka skugga genom att springa på andra sidan gatan. Det var ett smart drag skulle det visa sig, för när vi sedan kom in på Storgatan och sprang ner mot hamnen så fick jag solen i ögonen och det stekte ordentligt i ansiktet. Det var snudd på olidligt. Det började bli tungt i benen också. Jag såg skylten som förkunnade 8 km och fick ytterligare lite kraft. Jag tömde en av flaskorna på bältet, men kunde inte känna att det gav någon effekt. Effekten kom först när jag började höra musiken från idrottsplatsen. En snabb titt på klockan och jag kunde konstatera att det var knappt en kilometer kvar. Att spurta kändes som något av en omöjlighet i det här läget. Jag lät mitt ego kliva åt sidan och fokuserade på att andas och ta mig framåt. Jag kände mig rejält trött nu. Då kom chocken. Banan ledde in i skogen igen och jag började fundera på om banläggaren var ett gammalt befäl från K4. Ett sånt där befäl som efter att troppen sprungit en mil, sprang igenom kasernvakten och ut ur området på andra sidan för att avsluta med några extra kilometer. Riktigt så illa var det lyckligtvis inte. Efter ett par hundra meter kom vi in på idrottsplatsen och den röda sanden på löparbanan. Där stog min underbara lilla klack och hejade för full hals. Äldsta sonen sprang med runt hela banan och hotade med stryk om jag inte ökade farten.
Jag gick i mål på tiden 49 min 30 sek enligt min klocka, men den hade mätt distansen 9 km 460 meter. Det gav i alla fall en snitthastighet på 5 min 14 sekunder per kilometer och jag är supernöjd.
Var det föresten någon som följde med mig på Runkeeper.com? Berätta i kommentarsfältet!
Jag gillar att skriva om allt möjligt. Just nu ligger det varmt om hjärtat att kämpa med andra i löpspåret. Jag suger i mig allt av vad jag kan lära mig i ämnet och försöker sprida det tillsammans med mina egna vinklar och observationer här i bloggen.
